2. Bakgrunden och ideologin

Bestämmelsen i 19 § 3 mom. i grundlagen förpliktar det allmänna att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt att främja befolkningens hälsa. I fråga om definieringen av vilka tjänster som ska anses tillräckliga utgick man i regeringens proposition från en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället.

Bestämmelsen i 22 § i grundlagen förpliktar det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses i praktiken. Med det allmänna avses både staten och kommunerna. För att de grundläggande fri- och rättigheterna ska tillgodoses förutsätts det att det allmänna vidtar aktiva åtgärder, dvs. skapar verkliga förutsättningar för tillgodoseende. Till de viktigaste verktygen hör dels lagstiftning som tryggar och preciserar de grundläggande fri- och rättigheterna, dels avsättande av ekonomiska resurser.

De övriga bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna anger för sin del på vilket sätt skyldigheten att trygga social- och hälsovårdstjänster ska fullgöras. Dessa bestämmelser gäller jämlikhet och förbud mot diskriminering (6 §), rätten till liv, personlig integritet och trygghet (7 §), skydd för privatlivet (10 §), religions och samvetsfrihet (11 §) samt rätten till eget språk och egen kultur (17§). I samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna betonades att det allmänna ska främja faktisk jämlikhet i samhället. Bestämmelsen om jämlikhet infriar därmed även den allmänna värdegrund om främjande av rättvisa i samhället som finns inskriven i 1 § i grundlagen.

Socialservice ska tillhandahållas så att människorna inte utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av bl.a. ålder, hälsotillstånd eller kön. Det anses vara särskilt viktigt att regional jämlikhet tillgodoses i samband med de grundläggande fri- och rättigheterna. (ur Regeringens proposition RP 166/2008 rd[3]).

Ideologin

Lagstiftningens primära mål är att personer med grava funktionsnedsättningars  jämlikhet och självständighet samt att förbättra deras möjligheter att delta i olika samhällsverksamheter. Utgångspunkter för den finländska handikapp politiken, som framgår av statsrådets redogörelse om handikapp politiken, och som gäller personer med funktionsnedsättnings rätt till likabehandling och delaktighet samt funktionshindrades rätt till nödvändiga service- och stödinsatser har till en del konkretiserats genom lagändringen om personlig assistans. Lagstiftningens mål är också att tillgodose gravt funktionshindrades i grundlagen föreskrivna rätt till oundgänglig omsorg och tillräckliga socialtjänster.

I första hand försöker man främja personer med grava funktionsnedsättningars jämlikhet i förhållande till icke-funktionshindrade:

Personer med funktionsnedsättnings rätt att leva i samhällsgemenskapen och att göra samma typ av val som andra människor bör tillgodoses i större utsträckning än för närvarande. I målsättningen ingår vidare att öka den inbördes jämlikheten mellan personer med grav funktionsnedsättning, oberoende av handikappets art och den handikappades boningsort.

Lagstiftningen har dessutom som mål att stärka självbestämmanderätt för personer med funktionsnedsättning. Avsikten är att bl.a. utveckla de procedurregler som gäller genomförandet av servicen på ett sådant sätt att en person med funktionsnedsättnings egna åsikt och egna önskemål samt individuella hjälpbehov och livssituation beaktas i större utsträckning planerna för service- och stödinsatserna utarbetas och avgörs. Ytterligare mål är att göra service- och stödinsatserna mer systematiska och tillgången till dem snabbare.