1. Ingång
I och med att det under 1980-talet i Sverige startade en diskurs om möjligheter till individuella lösningar, makt över och styrning av individens skilda behov av omsorg och service, växte en acceptans fram för Personlig Assistans både för personer med fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Sverige har under hela efterkrigstiden fört en politik med stora resursomfördelningar som medel för att utjämna och förbättra för personer som av olika anledningar varit marginaliserade i samhället. När man på 1980-talet lade ner institutionerna synliggjordes problematiken med att behålla ett kollektivt system, (hemsamariter/hemtjänsten) som hade att tillfredställa individers behov av hjälp och service, utanför institutionerna. Det blev väldigt ökad administration och mycket regler om vad man fick och inte fick göra för som anställd. En stor majoritet av användarna av dessa tjänster ansåg servicen som undermålig och näst intill oanvändbar.
Att redan 1994 lagstifta om rätten till att använda personlig assistans LSS, bekostad till absolut största delen av staten, gav ett fantastiskt lyft i möjligheterna att leva som andra för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Mångfalden av assistansanordnare gör att man som individ har möjlighet att förhandla och att hitta ”rätt” assistans. Möjligheten att ganska lätt byta anordnare ger individen skydd mot inlåsning i en assistansordning som man inte finner bra eller har kommit på kant med.
Nu har lagstiftningen förändrats och skruvats till en aning de senaste åren för att tillfredställa dem som anser att det varit för fritt och för att försöka hitta någon möjlighet till att begränsa kostnadsökningarna som varit sedan reformen infördes. Dock kan sägas att den lagstiftning som ger medborgare möjlighet till service utefter det individuella behovet ger vid handen att man inte kan begränsa detta genom fasta årsbudgetar eller andra typer av ”tak”.
I Sverige kan man konstatera att rättighetslagstiftningen och det faktum att staten tar kostnaden genom Försäkringskassan, ger samtliga medborgare i landet var de än bor och lever lika tillgänglighet och möjligheter till personlig assistans. Välfärdsstaten säkerställer därmed en nationell likställning och jämlikhet som är av godo.
Att genom Nordiska ministerrådets överinseende få tillfälle att gemensamt grannländerna emellan titta på varandras lagar och tillämpningar samt byta synpunkter och erfarenheter med varandra är naturligtvis mycket bra. Forum för erfarenhetsutbyte av lagstiftning och tillämpning mellan de olika nordiska länderna ger möjligheter att få erfarenheter på nära håll från ganska homogena samhällstrukturer, som politiker och andra beslutsfattare lätt kan ta till sig. Sedan kan man nationellt söka en utvecklingslinje som å det bästa gagnar de personer som kan eller skall komma i åtnjutande av personlig assistans. Erfarenhetsutbyte och jämförelser bidrar till större insikt inte enbart i grannländernas strukturer utan även i nationell problematik.
Förhoppningsvis bidrar detta, av Island initierade projekt, till de funktionsnedsatta nordiska medborgarnas möjlighet att vid behov använda sig av personlig assistans, som ett av flera instrument för att kunna leva på så lika villkor med andra människor som möjligt, förstärks och utvecklas.
